Igpr var jag på en fest med mina kompisar. Jag, Emme, Lare och två killar så också var på festen tog bussen hem tillsammans. Plötsligt hoppar en kille och en tjej på. Tjejen är kritvit i ansiktet och slänger sig fram i bussen och sätter sig hyfsat nära oss. Killen sätter sig brevid henne.

"Nädu! För du fattar iiingenting. Nada! Nothing. Du fattar inte ingenting!"

Skriker tjejen och smilar och pekar på honom. Han tittar på henne och tycker väl förmodligen som alla andra "Tjejen är ett missfoster". Han stod väl förmodligen bara ut med henne för att han skulle få sitt efteråt.  Tjejen inser att alla sitter och lyssnar på henne och tittar på Lare och skriker;

"Du är min bästis!" Sedan väneder hon sig till killen och försöker viska, men det är ju ingen idé eftersom hon skriker lika högt som hon viskar "Hon där borta är min bästis och jag äääääääääääälskar henne så jääääävla mycket asså. Kan du fatta att det är min bästis?"

And so on and so on...

Fy fan vad jag tyckte att hon var pinsam. Hon såg ut som hon var 14 år eller något, vägde mindre än 35 kg och var Gina Tricots bästa kund. Men nerrå, jag har inga fördomar. Ska jag vara helt ärlig så älskar jag fördomar! Det gör alla.