Och jag tänkte oh...oooh!! PANIK!
I onsdags skulle jag och min kära vänn Emelie vittna i en rättegång. Det var fruktansvärt! Vi var ädr för att vittna angåense en misshandel. Emme kallades in först, och sedan var det mni tur. Jag satt på en bänk utanför rättssalen. Plötsligt hörde jag i högtalarna "Vi kallar in det andra vittnat Amanda Andersson...", resten hörde jag inte eftersom mina öron konstigt nog stängde av sig själva!
När jag ser tillbaka på det så ser jag allt i slow-motion. Jag går med tunga, motvilliga steg mot dörren, trycker ner dörrhandtaget och tittar in i salen. Dunk, dunk...dunk, dunk...dkunk, dunk...dunk, dunk... jaa, det var ungefär så mitt hjärta lät. Jag kom in i salen och blev hänvisat till ett bord och en stol MITT I SALEN!! "Publiken" var bakom mig, den åtalade till höger om mig och offret satt på min vänstra sida. Det känns ju jättebra att vittna sittandes i mitten av hela rummet.
När jag satte mig skulle jag svära en ed. En man sa "Du ska nu säga efter mig..." och så började han prata. Han sa det så fort att jag inte hann höra vad gubbjäveln sa. Jag fick alltså gissa vad han sa..fick säga som det lät. Hur skulle det se ut om jag frågade honom "Ursäkta, skulle du vilja vara så vänlig att tala tydligare...och saktare...TACK!" nej, så kunde jag ju inte göra. Gubbjävel.
Jag uppgav vad jag hade sett (inte direkt i största detalj) och sedan kom följdfrågorna...och jag som aldrig annars är nervös. Mina händer skakade. Mikrofonen som satt framför mig var sned. Jag kunde inte sluta titta på det. Det var hemskt. Jag tåler liksom inte sneda saker (ex. tavlor). Jag vågade inte ens titta på den åtalade under tiden som jag pratade.
När jag pratat färdigt fick jag gå och sätta mig och se färdigt på rättegången. Killen som blev misshandlad hade fått nedsatt syn på det ena ögat och var 3 år yngre än misshandlaren. Dessutom var han rädd för att numera gå ut på kvällarna, därför dömdes den åtalade till 50 timmars samhällstjänst och 7500 kr i skadestånd.
Jag tyckte faktiskt synd om den åtalade. Man såg på honom att han ångrade sig redan innan han kom in i salen. Han hade erkänt redan. Men han kanske skulle tänkt både 1, 2, 3 och 4 gånger innan han misshandlat den lille killen...
surt...
När jag ser tillbaka på det så ser jag allt i slow-motion. Jag går med tunga, motvilliga steg mot dörren, trycker ner dörrhandtaget och tittar in i salen. Dunk, dunk...dunk, dunk...dkunk, dunk...dunk, dunk... jaa, det var ungefär så mitt hjärta lät. Jag kom in i salen och blev hänvisat till ett bord och en stol MITT I SALEN!! "Publiken" var bakom mig, den åtalade till höger om mig och offret satt på min vänstra sida. Det känns ju jättebra att vittna sittandes i mitten av hela rummet.
När jag satte mig skulle jag svära en ed. En man sa "Du ska nu säga efter mig..." och så började han prata. Han sa det så fort att jag inte hann höra vad gubbjäveln sa. Jag fick alltså gissa vad han sa..fick säga som det lät. Hur skulle det se ut om jag frågade honom "Ursäkta, skulle du vilja vara så vänlig att tala tydligare...och saktare...TACK!" nej, så kunde jag ju inte göra. Gubbjävel.
Jag uppgav vad jag hade sett (inte direkt i största detalj) och sedan kom följdfrågorna...och jag som aldrig annars är nervös. Mina händer skakade. Mikrofonen som satt framför mig var sned. Jag kunde inte sluta titta på det. Det var hemskt. Jag tåler liksom inte sneda saker (ex. tavlor). Jag vågade inte ens titta på den åtalade under tiden som jag pratade.
När jag pratat färdigt fick jag gå och sätta mig och se färdigt på rättegången. Killen som blev misshandlad hade fått nedsatt syn på det ena ögat och var 3 år yngre än misshandlaren. Dessutom var han rädd för att numera gå ut på kvällarna, därför dömdes den åtalade till 50 timmars samhällstjänst och 7500 kr i skadestånd.
Jag tyckte faktiskt synd om den åtalade. Man såg på honom att han ångrade sig redan innan han kom in i salen. Han hade erkänt redan. Men han kanske skulle tänkt både 1, 2, 3 och 4 gånger innan han misshandlat den lille killen...
surt...
Kommentarer
Trackback
