Även om denna match spelades för väldigt länge sedan kommer jag ihåg den som om det var igår. Efter långt letande hittade vi äntligen till sporthallen Hörby (vem fan är här annars?). Där stod massvis med folk och bilar och vi tänkte att detta berodde på att folket på landet inte hade bättre för sig än att kolla på fattiga innebandymatcher i förhållandevis låg divistion. När vi gick in i själva hallen slog det plötsligt oss... Folket var inte här för vår skull, de var här för att titta på handboll...spelade av män (anses vara roligare och mer betydelsefullt att kolla på).
En dam förklarade för oss att vi skulle gå in bakvägen till en annan hall som var mycket fattigare och som vi aldirg hittat till utan hennes hjälp. Fan vad man kände sig fetdissad.

När vi kom in i hallen kom deras tränare fram till oss och vi blev tilldelade ett omklädningsrum. Vi har två "matchset". Ett rött och vitt, och ett svart och vitt. Våra hemmakläder är de svarta och därför tänkte vi ta dem. När vi skulle klä på oss insåg Sara att hon hade glömt sin svarta tröja hemma. Well, well, ingen skada skedd, vi fick helt enkelt ta det röda setet istället. Efter en liten stund insåg jag att jag hade glömt min röda tröja hemma och tydligen hade Emy glömt sina strumpor hemma. Det började bra!

Situationen löstes av att vi tog en svart tröja (som Erika tursamt nog hade med dig) och skrev nummer 18 på ryggen med hjälp av vit tejp. Någon i laget hade också ett par extra strumpor åt Emy.

I pausen mellan andra och tredje period blev jag våldsamt kissignödig och fick därför gå på toaletten medans alla i laget började återgå till spelplanen. När jag kissat färdigt skulle jag in igen, men hittade inte bland alla gångar! Jag sprang fram och tillbaka, ut och in genom dörrar, men inte fan hittade jag spelplanen med matchen, motståndarna och mina lagmedlemar på. Till min räddning kom min kusin och hans coola "gang" (som skulle kolla på matchen) när jag i ett febrilt försökte hitta tillbaka. När jag berättade för dom att jag inte hittade tillbaka höll de på att dö av skratt (kan dock förstå dem). Lättsamt ledde de mig tillbaka till matchen som redan hade börjat.

Vi mötte ett asdåligt lag och som vanligt blir vi dåliga när laget vi möter är dåligt. Vi kunde vunnit med 20-0 fast vi vann med 8-1 istället (tror jag). Jag kommer ihåg deras jubel när de gjorde sitt första och ända mål. De lät värre än MFFs hejjaklack!

Hejdå!

MVH: