Jag satt med min kompis på McDonalds idag. Jag hade lovat henne att följa med henne när hon skulle tatuera sig. När vi väl sitter där kommer en handikappad i typ någon körrullstol in med sin personliga assistent. Efter ett litet tag kommer de rullande åt vårt håll. Först trodde jag bara att de skulle vända rullstolen, men sedan stannade de hos oss.

Assistenten frågade den handikappade vem av mig och min kompis han ville något. Han pekade på mig och jag fick hjärtstillestånd. Efter att assistenten översatt en hel del kom vi fram till att den rullstolsbundna frågade mig om mitt namn och min ålder. Jag svarade att jag heter Amanda och är 17 år gammal.

- Vad heter du då? Och hur gammal är du? Frågade jag tillbaka.

Han sa vad han hette och jag förstod inte ett skit för att vara ärlig! Däremot uppfattade jag att han var 21 år. Sedan lyckades han utan assistentens hjälp fråga om min msn. Jag berättade vad jag heter på msn och sa att han kanske skulle komma ihåg den även om vi varken hade penna eller papper till hands.

Johanna gick iväg. Hon var så nära att börja skratta att hon fick ta upp sin mobil och ringa en kompis, som hon snackade med i vad som kändes som tusen år.

- Tsubildsh meh tshai, sa han.

Tydligen betydde det "Får jag ta en bild med dig?" Vad ska man svara på det? "Nej, för du är konstig och handikappad?" Nej, det kan man inte säga. Jag fick intala mig själv flera gånger att han var lika mycket människa som jag!

- Haha, okej, sa jag och satte mig brevid honom. Jag log och assistenten fotade oss.

Som om jag inte "stått ut" med tillräckligt så frågade killen om han fick en kram av mig. Först låssades jag att jag inte hörde vad han sa, men så kunde jag inte hålla på i all evighet. Tillsist fick han ju sin jävla kram av mig. Fan vad jag måste ha gjort hans dag!

Efter att ha vinkat på Johanna att hon skulle komma i ca 3 min fick jag ge upp. Istället berärttade jag för dem att jag skulle följa med Johanna till tatueraren. Jag sa att hon var nervös och att hon trodde att det skulle göra jätteont. Till min stora glädje såg jag att den personliga assistenten hade en tatuering på handen. Det var en blomma. Jag frågade honom hur det kändes, om det gjorde ont, om han hade några tips till Johanna osv. Jag tackade gud om och om igen för att assistenten hade en tatuering (= samtalsämne).

Äntligen kom Johanna tillbaka. Assistenten berättade lite om tatueringar och var men borde tatuera sig etc. Jaa...där satt vi...

- Ska vi gå eller? Vi kan ju inte komma försent till din bokade tid, sa jag till Johanna.
- Ja det kan vi göra, sa hon.

Jag skulle resa mig och gå ut, men hans körrullstol var ivägen så jag fick klättra över den. Jag tänkte bara på låten "Killing me softly with this sing. KILLING ME SOFTLY..."

Man kan ju inte säga nej sådär till en handikappad, eftersom att man inte vill vara elak och taskig. Men fan vad snäll jag känner mig nu! Jag höll mig för skratt, var jättetrevlig, gav honom min msn, gav honom en bild tillsammans med mig (vem vill inte?) och jag honom en kram. Han borde skryta! Fan vad jag är snäll!

"Kram?"