Kan man någonsin vänja sig vid förnedringen av att vara hemlös?

Det börjar någonstans. Det fungerar inte som det ska. Det går utför. Det går åt helvete. Man föds inte hemlös, man blir det. Eller "man" och "man", jag får det att låta precis som att var tredje människa blir hemlös men jag hoppas att min poäng begraps. Hursomhelst... i början måste det kännas fruktansvärt pinsamt, förnedrande, skamset och furktansvärt horribelt men är det så att man blir van? Folk stirrar på en och 98% är försedda med samma tanke: " Han har bara sig själv att skylla...", för det brukar vara män (no offence). Blir man imun mot hemska blickar? Det kanske finns något positivt i det negativa men det är ganska svårt eller smått omöjligt att urskilja. Vad skulle vara positivt i denna situation?