Förutom att det i längden blir jobbigare för en själv, ser jag inget fel i att skjuta upp saker till senare (såvida det sker inom tidsramarna eller inte påverkar någon annan negativt). Kan denna åsikt bero på att jag själv starkt kan relatera till fenomen. Jag erkänner alltså att jag tillhör en av dessa pesoner som föser allt längre ifrån sig. "Lätta" läxor i skola får mig att tänka "Äsch vafan, det går fort att göra. Fixar det snabbt och det är över." Tyngre och mer tidskrävande saker, som prov, blir en i-sista-minuten-förteelse. Borde det inte vara tvärt om? Men man är väl bara mänsklig. Man hittar ursäkter till allt och om det inte fanns några skäl till att skippa saker foldar man och accepterar helt enkelt att man är denna människa. Är ursäkten "Jag vet att jag skjuter upp saker"?