"Pappa, pappa! Kom och titta under min säng! Det är finnas ett monster!" Pappa tittar och försäkrar ungen att där verkligen inte är någonting (om man ignorerar faktumet att antalet dammråttor skulle kunna skrämma vem som helst). Pappan lämnar rummet med "nattlampan" tänd och dörren på glänt. Det dröjer inte länge förrän barnet springer ut igen, fullkomligt övertygad om att där visst är någon där under, pappa kommer tillbaka...osv.

Barn är dumma i huvudet. Låt oss rent hypotetiskt säga att där faktiskt ligger ett monster under sängen, vad ska det göra och varför skulle det ligga där för? Som om det inte har något bättre för sig. Det är också sanning att barnen alltid utgår ifrån att monstret skulle vara ett med stort "M". Det kanske för en gångs skull var ett gemytligt monster.

Barn är bara rädda på kvällen. På dagen sover alla monster? Jag var väldigt mörkrädd ett tag när jag var liten men det var faktiskt (känn dig stolt när du läser detta) min pappa som botade mig. Han sa "Varför är du rädd för mörkret? Ingen kan ju se dig där." Jag fick mig en tankeställare och smakade lite på orden han sagt och tänkte "Afan, det är sant!"

Vad är det värsta som kan hända egentligen? Monstret är galet och äter upp dig = du dör. Värre än så är det inte!