Jag, mamma, Ellie och Becca begav oss till Damnark av tre anledningar:


1. Följa med som moraliskt stöd när min syster skulle på jobbintervju
2. Shoppa och titta på saker
3. Fika på La Glace

1. Följa med som moraliskt stöd när min syster skulle på jobbintervju

Hon sa att hon skulle på intevju klockan 14.30 då hon skulle söka till danska skivlagret. Stället skulle ligga brevid "Indiska" så dit gick vi, men när vi stod utanför fick vi oss en chock. Det var inget skivlager där. Det var en skinnaffär där de (som namnet antyder) sålde skinnsaker. Jackor, väskor, västar o.s.v.

Det var ju inte riktigt vad hon hade väntat sig. Då kom vi alltså till en stor fråga... VAD fick henne att TRO att DET skulle vara skivlagret? Hennes svar blev;

"Men på internet hadde texten samma typsnitt som skivlagret. Det såg exakt likadant ut!"

Good job honey! Gick snarare åt helvete. Jag skrattade mig till tårar. Det var iaf ingen glad överaskning. Där vill hon INTE jobba. Good job, good job...

2. Shoppa och titta på saker

Danmarks kläder och affärer är allmänt snyggare, coolare, annorlundare o.s.v. än sveriges, därför är shopping både roligt och en nödvändighet! Danskarna vet verkligen vad stil är (med få undantag). Vi gick runt överallt och fann både vad vi behövde och vad vi ville ha.

3. Fika på La Glace

Detta kafé är danmarks mest eftertraktade och  säkert det minsta också (till ytan iaf). Medans Ellie var på sin lilla intervju skulle jag, mamma och Becca slå oss ner på La Glace.

Där var ju inte särskilt många lediga platser. Inga för att vara specifik. Vi väntade en liten stund men gick sedan ut igen eftersom att pensionärskärringarna som inte har något annat att göra mitt under dagen än att beslagta hela stället och fika från öppning till stängning vägrade bli klara. Vi gick till ett annat ställe en stund men av diverser anledningar gick jag och Becca tillbaka till La Glace medans mamma stod utanför och pratade med Ellie vars intervju tydligen blev framflyttad en halvtimme.

Vi stod mitt i trängseln, otroligt mycket ivägen och försökte paxa platser. Dock inte så lätt när man skulle ha fyra stycken! Ett bord med sex stolar blev plötsligt ledigt (efter ca 15 mins väntan). Vi sprang nästan fram till det men fyra pensionärskärringar stal dem mitt framför våra ögon! De tittade på oss och log. Jag ångrar fortfarande att jag inte tog ett av deras paraply och gav dem en fet smäll i bakhuvudet. De hade precis kommit in och hann ändå ta våra platser och de visste dessutom att vi krigade för att få tag i bordet. Efter ytterligare 10 min fick vi tag på ett minbord som fick duga.

"Ni får ju för fan vara medom ni ska ha ett bord", var mammas kommetar när vi berättade för henne om vår traumatiska upplevelse.

Jamen förlåt oss då!