Jag var på väg till skolan imorse när mamma kallade in mig i vardagsrummet.

Mamma: Har du hört om den olyckan förra veckan där en kvinna i en postbil krockade med ett tåg och dog?
Jag: Nä, vadådå?
Mamma: Ja...det var din gamla teaterlärare.

"Gud vad hemskt!", tänkte jag. Det var dock väldigt länge sedan jag gick på teater, men ändå. Under den tiden var hon höggravid och försvann därför ett tag från våra teaterlektioner. Detta var för 4-5 år sedan, alltså är hennes dotter inte mer än 4-5 år gammal nu. Jag tycker innerligt synd om hennes unga dotter, och övriga anhöriga för den delen. Jag kunde verkligen inte smälta händelsen och ju mer jag tänkte på det, desto sjukare kändes det. Det var inte förrän på bussen till skolan jag insåg vad som verkligen hänt. Jag började nästan gråta men sansade mig genast. Livet ska absolut inte tas förgivet. Det är inte meningen.