Syftet med detta inlägg är att få dig som läsare att sympatisera mig.

Ett mycket stort och ytterst monotont arbete skulle lämnas in idag. Amanda Tidsoptimist Andersson trodde att detta arbete skulle kunna skrivas på en dag...fel... Igår fick jag alltså sitta uppe för att skriva klart arbetet så sent att igår blev idag, dvs sent/tidigt och för att vara specifik 05.00. Somna gjorde jag inte förrän runt 05.30 då jag under dessa minuters väntan hunnit uppleva ljudet av min brevlåda som slogs igen. Nu hade Sydsvenskan kommit.

Jag vaknade av att min underbara hemtelefon ringde (se vad jag tycker om den i ett tidigare inlägg). Jag ignorerade detta samtal och försökte somna om. När jag precis lyckats med detta ringer den jäveln igen och jag tvingas genomgå samma process. När telefonen tillslut ringt ca 6 gånger blev jag så arg att jag bad till någon som inte ens existerar att telefon-helvetet skulle dö. Ännu en gång somnade jag om men blev väckt av ett samtal. I min trötta förvirring fick jag för mig att detta samtal var min väckarklocka. Jag slängde mig över klockan och stängde av den. Jag gick upp, gjorde mig i ordning och tittade på klockan för att se hur jag låg till i min tidsplanering. Klockan visade 08.30. Jag ville dö. Jag hade satt klockan på 11.30, jag började trots allt inte förrän 12.50 = jag hade sovit i tre timmar och vaknat tre timmar för tidigt.

...and then you die.