Ett patetiskt brandlarm uppstod under vår naturkunskapslektion idag. Vi blev ombedda att gå ut på gården. Jag, som gått på en skola där brandlarm uppstod var och varannan vecka, hade ju inte särskillt bråttom. Däremot såg vår geografilärare allmänt skräckslagen ut.

Två brandbilar, en polisbil, en ambulans och räddningstjänst kom. Coolt! Tydligen hade det kommit rök ifrån aulan eller något. Vi har inte fått veta så mycket. Där stod vi, svinkallt ute och väntade på att få komma in i matsalen. Polisen lät oss tillslut komma in och efter att vi ätit färdigt konstaterade vi att det var fritt att gå in. Alla på hela skolan såg ledsna ut och verkade tycka att det var förfärliga nyheter (vilket det var).

På min gamla skola gick som sagt brandlarmet ideligen. Det kostade skolan 5-7000 kr per brandbil som kom och det brukade komma två. Falskt alarm. Detta var inte uppskattat.

Vi hade prov en dag när larmet gick. Vår lärare vägrade släppa ut oss:

- Jag ska själv gå till fängelset här brevid om det brinner på rikgit, sa hon med sin lite smågulliga brytning.

(vi har ett fängelse brevid vår skola)

Nu för tiden blir jag inte särskillt nervös när larmet går. Vissa i klassen blev ju lite skakis, men de har ju inte varit med om då mycket ;)

Den dagliga frågan är; vad ska vi äta? Svaret på frågan idag blev; Pizza!

Jag, mamma och Ellie (bortskämda som vi är) bestämde oss för att beställa pizza hos pizza hut, stans godaste pizzaresturang! Snacka om fel dag att bestämma sig för det! Igår och tydligen idag (vad jag har fått för uppfattning iaf) var/är det någon paraddemostration i Malmö. Polisen har iprincip spärrat av hela jäva stan och man kommer inte fram någonstans och självklart ligger pizza hut i mitten av hela Malmö.

Vi körde runt och runt och runt i stan och irritationen i bilen växte som en ballong, som snart skulle sprängas. Mamma fick Ellie att ringa till pizza hut och säga att vi var på väg, men eftersom man inte kunde komma fram någonstans skulle vi komma lite senare.

- Kom ni då. Pizzorna springer ingenstans!, sa tjejen som jobbar där.

Alla vägar var förblockerade av koner, poliser och pikébilar (sex stycken på en gata). Mamma fick spel och körde in på en liten, liten bakgata som iofs var avspärrad, men ingen polis stod där så mamma körde på. Fan vad busig hon kände sig! Sweet.

Efter 45 min kom vi fram till pizzan. Nu är den uppäten och det var fan värt det!

Hell yeah!

Jag satt med min kompis på McDonalds idag. Jag hade lovat henne att följa med henne när hon skulle tatuera sig. När vi väl sitter där kommer en handikappad i typ någon körrullstol in med sin personliga assistent. Efter ett litet tag kommer de rullande åt vårt håll. Först trodde jag bara att de skulle vända rullstolen, men sedan stannade de hos oss.

Assistenten frågade den handikappade vem av mig och min kompis han ville något. Han pekade på mig och jag fick hjärtstillestånd. Efter att assistenten översatt en hel del kom vi fram till att den rullstolsbundna frågade mig om mitt namn och min ålder. Jag svarade att jag heter Amanda och är 17 år gammal.

- Vad heter du då? Och hur gammal är du? Frågade jag tillbaka.

Han sa vad han hette och jag förstod inte ett skit för att vara ärlig! Däremot uppfattade jag att han var 21 år. Sedan lyckades han utan assistentens hjälp fråga om min msn. Jag berättade vad jag heter på msn och sa att han kanske skulle komma ihåg den även om vi varken hade penna eller papper till hands.

Johanna gick iväg. Hon var så nära att börja skratta att hon fick ta upp sin mobil och ringa en kompis, som hon snackade med i vad som kändes som tusen år.

- Tsubildsh meh tshai, sa han.

Tydligen betydde det "Får jag ta en bild med dig?" Vad ska man svara på det? "Nej, för du är konstig och handikappad?" Nej, det kan man inte säga. Jag fick intala mig själv flera gånger att han var lika mycket människa som jag!

- Haha, okej, sa jag och satte mig brevid honom. Jag log och assistenten fotade oss.

Som om jag inte "stått ut" med tillräckligt så frågade killen om han fick en kram av mig. Först låssades jag att jag inte hörde vad han sa, men så kunde jag inte hålla på i all evighet. Tillsist fick han ju sin jävla kram av mig. Fan vad jag måste ha gjort hans dag!

Efter att ha vinkat på Johanna att hon skulle komma i ca 3 min fick jag ge upp. Istället berärttade jag för dem att jag skulle följa med Johanna till tatueraren. Jag sa att hon var nervös och att hon trodde att det skulle göra jätteont. Till min stora glädje såg jag att den personliga assistenten hade en tatuering på handen. Det var en blomma. Jag frågade honom hur det kändes, om det gjorde ont, om han hade några tips till Johanna osv. Jag tackade gud om och om igen för att assistenten hade en tatuering (= samtalsämne).

Äntligen kom Johanna tillbaka. Assistenten berättade lite om tatueringar och var men borde tatuera sig etc. Jaa...där satt vi...

- Ska vi gå eller? Vi kan ju inte komma försent till din bokade tid, sa jag till Johanna.
- Ja det kan vi göra, sa hon.

Jag skulle resa mig och gå ut, men hans körrullstol var ivägen så jag fick klättra över den. Jag tänkte bara på låten "Killing me softly with this sing. KILLING ME SOFTLY..."

Man kan ju inte säga nej sådär till en handikappad, eftersom att man inte vill vara elak och taskig. Men fan vad snäll jag känner mig nu! Jag höll mig för skratt, var jättetrevlig, gav honom min msn, gav honom en bild tillsammans med mig (vem vill inte?) och jag honom en kram. Han borde skryta! Fan vad jag är snäll!

"Kram?"

Min skoltid var underbar

Min första lärare var en välsignelse. Jag kände att jag precis börjat ettan när jag plötsligt fick sommarlov och närmade mig tvåan. Känslan av att gå mitt andra år i grundskolan var underbar, väl medveten om att jag inte längre tillhörde den yngsta generationen på skolan. Ettorna var små och hade i allra högsta grad mycket att lära. Jag kunde däremot allt, i mina ögon i alla fall.

Jag kommer aldrig att glömma den dag då jag började på Bulltoftaskolan. Jag skulle börja fyran och var helt plötsligt yngst igen. Det nya biblioteket var mycket större än det gamla och här fanns en liten livs att bli ruinerad av och det var coolt! Lyckan kom än en gång när jag både började sjuan och på Kirseberg. Här fanns en kafeteria (halleluja).  Dagen då jag gick ut genom Kirsebergs dörrar för sista gången var nog en av mina hittills bästa dagar.

Min skoltid var ett helvete

När jag började ettan hade vi ett litet klassdjur (en kasperdocka som kunde pipa). Detta rosa, fågelliknande djur var så fruktansvärt enerverande att jag helst av allt ville gå under. En av mina lärare tyckte å andra sidan inte det. Hon tryckte på pipbubblan och gjorde en massa grimaser, vilket resulterade i att hon såg mentalt efterbliven ut.

Jag började på Bulltoftaskolan efter trean, där jag gick mitt fjärde, femte och sjätte år. Varje tisdag gick alla femmor till Kirsebergsskolan för att ha hemkunskap. De kom tillbaka ett tag senare och frestade oss alla med diverse bakverk (oftast hårda kakor), därför var det så underbart att börja femman. Man fick möjligheten att ge tillbaka på fyrorna som man visste skulle göra likadant när de började femman.

Alla prov kom när jag börjat på Kirsebersskolan. Synd att man inte ägde en pistol...

Licens to kill