Varför nöjer vi oss inte bara med att ha fötterna på jorden? Varför måste den anskrämliga mängden troende människor runt om i världen ha svar på sina frågor? Varför ens fråga varför?

På grund av att flera fantasifulla människor utvecklat snabbt expanderande och intresseväckande historier, har dessa knattar lyckats lura i miljontals tellusmedborgare att något utöver det vanliga skulle existera och vara oumbärligt. Detta har förföljt människor generation för generation vilket i sin tur resulterat i att även vi, flera tusen år senare, blivit lika lurade som försökskaninerna.

Jag, som ytterst icke-religiös, har kommit på mig själv med att flera gånger tänka ”Jag ber till Gud att...”, bara det är en bekräftelse på att vi blivit upplärda till en viss del av vår omgivning. Det pratas ibland om kognitiv inlärning inom psykologin. Begreppet innebär att sociala samspel spelar en avgörande roll för människans inlärning. Ett barn har, i tidig ålder, inte särskilt mycket information och kunskap att gå efter, därför borde en starkt troende förälders frekventa predikande för sitt barn inte vara annat än fungerande. Barn som dem har ju faktiskt aldrig fått höra annat än det föräldrarna hävdar. Vi är alltså uppvuxna med tro och religion, ett faktum som ingen kan förneka. Att en förälders barn är en karta över dem själva är ju Kelly Osbourne ett levande bevis på.

Gud är i allra högsta grad övermänsklig, ändå förknippas denne med mänskliga sinnen och egenskaper. Gud ser, hör, känner, luktar och kanske till och med smakar.  Underverket har dessutom kammat hem förmågan att veta allt om alla, en talang som fått sköra själar och potentiella syndare att aktsamt tänka igenom varje handling som utförs. Hur kan något som inte ens existerar besitta en sådan makt? Det finns inga bevis för att Gud finns, ändå ältar människor hemskheter som, enligt dem själva, kan inträffa vid oansvarigt beteende. Jag får en känsla av att de alla är små ögontjänare, lydiga i förebyggande syfte, ”Better safe than sorry”. ”Tänk om Gud verkligen finns, då ligger jag bra till.” Om Gud inte skulle finnas, skulle de då känna att de ödslat ett helt liv på att vara snälla istället för att vara det som de egentligen ville vara? Men varför skulle det inte kunna finnas en liten gubbe på rosa moln i himlen med tomteskägg (för att få ett förbjudet ansikte på fenomenet) och oövervinnerliga krafter som har förmåga och rättighet att bestämma vem som är illasinnad och vem som är reko nog att nå himmelriket? Agnostiker. Definitionen av detta ord är någon som inte adekvat tror på Gud. En agnostiker kan vilja tro på Gud men fortfarande ha sina tvivel på dess existens. Ynkryggar som tror på Gud på grund av ovanstående anledning är ett exempel agnostiker.

Varför ändra på ett vinnande koncept? En religiös människa vars böner och önskningar blir uppfyllda ser förmodligen ingen anledning till att stänga tillbedjesverkstaden. Dessa människor har sannolikt fått för sig att deras oändliga trugande åstadkommit deras framgång och fortsätter därför att be. Detta kan i sin tur leda till att de troende blir blinda för alla de böner som blivit obesvarade och synen på dessa selektiv. Man ser det man vill se. Deras obesvarade böner är med all säkerhet betydligt fler än de besvarade, ändå är det bara dessa som uppmärksammas. En pessimistisk metafor till detta skulle vara den ”otursförföljde” som endast ser sina motgångar.

En klassiker till varför man är religiös är stödet. Vad människor nu än tror på så finns det alltid där och det är ju toppen. Tron hjälper dem att ta sig genom den svåra dagen som kan bestå av både våld och fattigdom. De slipper känna sig ensamma. De delar med sig av sina innersta tankar och känslor och känner att de får något tillbaka. För de som har det svårt är det naturligtvis bra att de har något att luta sig mot men att pelaren är av gips istället för marmor är en annan femma.