Lilla Lisa går in genom en stor port till ett stereotypiskt kontor. Vita väggar, reception precis innanför entrén, stora krukor med växter med gröna blad, heltäckningsmatta eller laminatgolv, justerbara skrivbord bakom väggar av glas, vadderade skrivbordsstolar, kaffekokare på högvarv, skrivbord täckt av ett stort urval pennor där enbart en penna används, tejp i tejphållare, gem, hålslagare och häftapparat. Hon går in i ett arbetsrum där mamma Bigitta sitter. Birgitta har en stor anslagstaval som är belamrad med massvis av foton på släkt, vänner och djur.

Visst är det mysigt med foton på nära och kära. Det är både mysigt att ha dem och att titta på dem, men varför ha dem? Man vet ju själv hur de ser ut. Blir de sötare om din kollega ser bilden? Vill man skyta med dem? Naturligtvis är ens barn eller barnbarn bedårande och det vet du själv, men behöver du bekräftelsen för att vara riktigt säker? 

Birgitta: Det här är vår nya hund Tage
Kollega: Ahaaaaa, aaaaaaaw!